25 år med Miljöcentrum och Miljö o Framtid av Björn O. Gillberg 1986 Fermenta     I slutet av 1985 började vi granska läkemedelsföretaget Fermentas utsläpp i Mälaren (Strängnäs). Detta mot bakgrund av att flera strängnäsbor hade ringt till Miljöcentrum och klagat på, att utsläppen orsakade luktstörningar. Det visade sig, att Fermenta ända sedan 1983 hade gjort rejäla överutsläpp och därmed brutit mot miljöskyddslagen.     Då företaget hade seglat upp som en komet på finansmarknaden och i massmedia framställdes som ett framgångsrikt företag fann Miljöcentrum det anmärkningsvärt, att företaget inte följde miljöskyddslagen genom att investera några tiotals miljoner i ett reningsverk. Miljöcentrum beslöt därför, att även granska företagets ekonomi. Det visade sig snart, att Fermenta var ett ekonomiskt "korthus".     Den 12 februari 1986 riktade vi i en artikel i Miljö o Framtid kraftig kritik mot Fermenta och dess ägare för Fermentas mångåriga miljöbrott. Vi avslöjade också att ägaren, Refaat El-Sayed, ljugit om innehav av doktorsgrad, patent och kompetens. Kritiken följdes upp genom en artikel i DN den 15 februari. Där påpekades också, att Fermenta var ett mediokert och kraftigt övervärderat företag. I radio och TV tog vi sedan upp att aktierna högst var värda några tiotal kronor, trots att de på börsen noterades i ca. 300 kr.     Den 15 februari anmälde Miljöcentrum Fermentas olagliga utsläpp till riksåklagaren, samtidigt som vi hemställde hos Naturvårdsverket, att verket skulle medverka till att Fermenta tvingades betala s.k miljöskyddsavgift för överutsläppen. Enligt miljöskyddslagen skall den vinst ett företag gör på att bryta mot miljöskyddslagen betalas i form av avgift till staten.     Miljöcentrums avslöjanden orsakade panik på börsen och kraftigt kursfall på Fermentas aktier. Handeln med aktierna stoppades efter några dagar, varefter El-Sayed så småningom tvingades avgå som VD.     Många journalister, som hade "pumpat upp" Fermenta med okritiska skriverier, ägnade sig sedan under flera månader åt att förlöjliga och förfölja Miljöcentrum och i synnerhet undertecknad. Dessa journalister vidhöll in i det längsta att Fermentas ekonomi var god och menade att miljöbrotten var en bagatell, jämfört med vad som skapats i form av ett välmående företag.     Samma dag, som Miljöcentrum avslöjade Fermentas miljöbrott m.m., utsattes vi för mordhot per telefon. Mordhoten fortsatte under flera dagars tid, samtidigt som anonyma personer meddelade media, att Miljöcentrum skulle sprängas. Hotsamtalen spårades till en butik vars ägare två personer - anhölls. De släpptes efter några dagar p.g.a. bristande bevis - de påstod att någon okänd lånat telefonen. Mordhoten upphörde direkt i och med anhållandena.     I december 1986 avslöjade Fermentas revisorer omfattande ekonomiska falsarier inom Fermenta, hundratals miljoner saknades, delårsboksluten hade varit falska m.m.     Miljöcentrums ekonomiska analys av Fermenta besannades till fullo. Fermentas ägare dömdes så småningom till sex års fängelse för bl.a. svindleri. Hela styrelsen dömdes dessutom till dagsböter för miljöbrott. JA till ammoniakfabrik i Nynäshamn     Den 11-12 mars höll Koncessionsnämnden s.k. hearing i Nynäshamn angående planerna på att bygga en ammoniakfabrik i Nynäshamn. Koncessionsnämnden skulle därefter avge yttrande till regeringen inför regeringens prövning av ärendet enligt dåvarande § 136 a bygglagen.     Miljöcentrum representerades vid förhandlingen av flera personer inklusive den amerikanske energiexperten Peter Hunt. Under förhandlingen påpekades bl.a., att projektet var ytterst tvivelaktigt ur miljösynpunkt och ekonomisk synpunkt sett. Risk fanns att ca. 200 kg kvicksilver per år skulle avgå till luften. Kritik riktades också mot att sökanden ville släppa ut ca. 350 ton svavel per år till luften, trots att motsvarande anläggning i Japan endast släppte ut några ton svavel per år.     Vi framhöll också att ammoniak producerad ur kol skulle leda till en produktionskostnad på 174 US dollar per ton jämfört med att världsmarknadspriset låg på 130-150 dollar per ton ammoniak (producerad ur naturgas).     Koncessionsnämnden delade i många frågor Miljöcentrums uppfattning, men sade i sitt yttrande till regeringen likväl ja till anläggningens lokalisering till Nynäshamn. Tjernobyl     Den 28 april drabbades Uppsala och andra delar av Sverige av radioaktivt nedfall från haveriet vid atomkraftverket i Tjernobyl.     Arthur Tamplin, gästforskare vid Miljöcentrum, hade på 1950- och 60-talet inom ramen för amerikanska atomvapentester utvecklat modeller för att beräkna stråldoser av radioaktivt nedfall.     Utifrån sina erfarenheter räknade Tamplin snabbt ut vilka stråldoser, som var att förvänta i Sverige och hur många cancerfall som skall bli följden. Tamplin kom fram till att nedfallet skulle orsaka ca 3.000 cancerfall under de närmaste hundra åren. Tamplin publicerade sina beräkningar bl.a. i DN och MoF.     I egenskap av framstående strålningsexpert intervjuades Tamplin av amerikansk, holländsk, japansk och spansk TV.     Svensk TV föredrog emellertid att ensidigt föra ut Statens Strålskyddsinstituts glättiga budskap, att nedfallet var i stort sett helt ofarligt och gav föga utrymme åt andra uppfattningar. Stämningsansökan mot Avesta Aluminium     Stämningsansökan mot Avesta Aluminium inlämnades i juni 1986 för tio familjers räkning.     Den 2 maj anmäldes dessutom bolaget för miljöskyddsavgift till Naturvårdsverket. Uppskattningsvis hade bolaget tjänat/sparat ca. 2 miljoner per år genom att sedan 1981 konsekvent bryta mot miljöskyddslagen och ej installera av Koncessionsnämnden beslutad utrustning.     Bolagets ledning anmäldes dessutom den 3 maj till regionåklagaren i Gävle för miljöbrott. Dödlighet och miljö - en studie     Arthur Tamplin påbörjade under året en databearbetning beträffande cancerdödligheten i Sverige. Avsikten var att så småningom publicera en omfattande rapport i bokform om sambandet mellan yttre miljö, arbetsmiljö och cancer.     Av det redan 1986, framtagna materialet framgick med all tydlighet, att ett starkt samband fanns mellan lungcancer och luftföroreningar. Sedan 1950-talet hade lungcancerdödligheten ökat 2.5 ggr både bland rökare och icke rökare. Starkast var ökningen i storstadsområdena. Denna utveckling hade inträffat trots att färre personer rökte på 80-talet än på 1950-talet och att cigaretterna blivit svagare och försedda med filter.     Under perioden 1955 till 1984 dog ca. 47.000 svenskar i lungcancer. Hade lungcancerdödligheten legat kvar på 1950-talets nivå hade "endast" 27.000 svenskar avlidit i lungcancer. De 20.000 extra lungcancerdöda är följden av tilltagande luftföroreningar.     Framtagna data visade vidare att ca. 6.000 fler svenskar dog i cancer varje år på 1980-talet, jämfört med om cancerdödligheten legat kvar på 1950-talets nivå. SAKAB i hovrätten     I september 1986 startade huvudförhandlingen inför hovrätten i SAKAB-målet. Den 12 november avkunnades dom. Domstolen slog fast att beaktansvärd risk för farliga utsläpp förelåg vid en ev. brand vid SAKAB.     En av de fem fastighetsägarna, som processat mot SAKAB, skulle därför enligt hovrätten ha ersättning för den bruksvärdesminskning och den marknadsvärdesminskning, som drabbat hans fastighet p.g.a. risken för farliga utsläpp i händelse av brand vid SAKAB:s anläggning. Den aktuella fastigheten ligger ca. 700 m från SAKAB.     Övriga fastighetsägare fick däremot sin talan ogillad, eftersom deras fastigheter låg längre bort från SAKAB - 1 km eller mer.     För att inte i onödan belasta målet prövades i en första omgång bara fem olika fastighetsägares krav. De fem fastigheterna utgjorde vad man kallar piloter, dvs. typfall. Fastighetsägaren, som tillerkändes ersättning, var pilot åt fem identiska grannfastigheter, vars talan alltså vilade i avvaktan på dom. Det innebar, att domen gav sex fastighetsägare rätt till ersättning.     Domen var en stor framgång så tillvida, att en domstol för första gången slog fast, att människor inte bara äger rätt till ersättning för direkta miljöskador utan också rätt till ersättning för ekonomisk skada, orsakad av människors oro för miljö- och hälsoeffekter av tänkbara framtida olyckor.     Båda parter överklagade domen till HD. Från Miljöcentrums sida hävdades bl.a. att riskerna inte upphör på 700 m avstånd från SAKAB utan kvarstår över betydligt längre avstånd. Står sig domen kommer företag att, i samband med framtida industrilokaliseringar, tvingas lägga miljöfarliga industrier långt från bostadsområden. "Hemliga gifter" granskas     Under 1986 gick Arthur Tamplin och undertecknad, hos Kemikalieinspektionen (f.d. Produktkontrollnämnden) igenom den toxikologiska dokumentationen beträffande ett tiotal vanliga bekämpningsmedel.     Det framgick av dokumentationen, att de flesta av dessa bekämpningsmedel är cancerframkallande vid djurförsök. Utifrån dessa rapporter beräknade Tamplin sedan att flera enskilda och vanliga bekämpningsmedel, i de halter de förekommer i födan, orsakar några hundra cancerfall per år i Sverige. © Miljöcentrum 1999